Henry Bowers har hängt med i snart tio år, fått ut nästan lika många släpp i eget namn (inklusive det han gjort som Kung Henry) och medverkat på ännu mer material. Utöver det har han även etablerat sig som en slampoet av internationella mått och uppträder ett fyrtiotal gånger per år. Borde han inte tröttna, klippa sig och skaffa ett ”riktigt” jobb nån gång?
Svaret är helt klart nej, för på Escape from Juniper Hills fortsätter han leverera den blandning av mässande poesi och hårdslående rap som han är ganska ensam om i Sverige.

Medan jag lyssnade igenom skivan för första gången kravlade det fram ett par spindlar över bookleten och det medskickade infomaterialet. Jag vet inte om det har betydelse för plattan, men det passade, för Escape from Juniper Hills låter lite trasig och väldigt smutsig. Det är skivan du hittar på vinden i kvarterets spökhus. Precis innan du hör golvplankorna knarra bakom dig.

Den har varit på gång sen ‘07 och första smakprovet släpptes samma år (Ragdolls, Veckans MP3 september 07), men trots att den släpps ungefär ett och ett halvt år efter planerat datum känns den vare sig splittrad eller daterad. Det enda problemet med den utdragna processen är att låtar som nog egenligen borde hamnat på separata släpp får dela utrymme. Återanvändningen av spottraden från Rappin’ For Food (även släppt på EP:n med samma namn ‘07) i förstaspåret Was It Wicked Of Me? hade varit roligare som självreferens om den inte just dykt upp på samma skiva.

Han har gjort ett bra jobb att stå emot trenderna som passerat under produktionsåren (ingen eurotechnorap alls) och omger sig med kompetent folk som, oavsett det gäller att lägga ett banjoriff i baktakt eller bygga ett bra beat, gör det mycket bra. Utöver Henry får jag det till runt tjugo producenter, musiker, vokalister och rappare som dyker upp här och var. Bl.a. hörs beat-bidrag från Filthy, Kryptonite och DJ Large, samt Henrys ständige vapendragare DJ Lo-Kut.

Oavsett om det handlar om att vara lite för ond för sitt eget och andras bästa men alltid kunna skylla på någon annan eftersom religionen säger att det är lugnt (My Scapegoat’s With Azazel) eller att leva myten om den fattige konstnären (Rappin’ For Food) så behandlas alla ämnen med en bra dos mörk humor. Med referenser alltifrån Joe Hill till Busta Rhymes sammanfogade av Bowers penna blir texterna aldrig tråkiga, utan det går fortfarande att hitta nya grejer efter flera lyssningar.

Henry Bowers säger att skivan är ett sätt för honom att bearbeta och behandla sitt inre kaos och jag hoppas på fler såna terapisessioner. Han har hängt med i snart tio år och kan nog hänga med minst lika länge utan att det blir tråkigt.

Mitt betyg: 4

Ursprungligen publicerat: 090807, Whoa.nu