Jag hade tyvärr ganska låga förväntningar på Behind Blue Eyes och det berodde helt på de två singelsläppen Money och Away som jag smått tröttnade på nästan innan jag lyssnat klart första gången. Dels p.g.a. att jag inte gillar vare sig Vincents eller Hoffmaestros röster / sångstilar (som ju hörts mången gång förut och av många ”olika” personer), men även p.g.a. Form Ones otyg med ganska osnygga upprepningar i Away (-way) och nästan stakande rap i Money. Bättre singelval hade varit Miss Stakes eller Find a Way (med Sasa Ling) som bägge griper tag i lyssnaren på ett betydligt behagligare sätt.

Lyckligtvis är Money och Away de enda spåren på skivan som jag inte riktigt orkar med, för resten av Behind Blue Eyes har en skaplig medelnivå, med några riktigt fina formtoppar i (tidigare nämnda) Miss Stakes, Little London och Feel (just Feel sticker ut lite extra genom att ha arrangerade stämmor istället för ett egentligt beat) och Astma visar att han är en av Sveriges bästa med de produktioner han skapar och i många fall kompletterar med studiomusiker.

Vanligtvis brukar det uttjatade konceptet med ”representera hemstaden”-låtar vara tradiga och ganska menlösa, men Form Ones kärlekssång till Göteborg i Little London bryter av det mönstret markant och är nog årets bästa ”slow jam”. Kanske för att det inte bara är en hyllning till staden, utan en ganska bitterljuv historia.

Som Martin skriver så saknas det dock lite tempo – de flesta låtarna är såpass lugna att med en annan låtordning hade det varit en perfekt insomningsskiva, men trots allt en insomningsskiva som hade givit upphov till årets (hittills) bästa drömmar. Den får med andra ord en stadig fyra.

Tidigare publicerad: 081104, Whoa.nu