Som Martin skriver så finns det nånting för nästan alla på Setting Standards och det märks verkligen att Lazee har riktat in sig på att få en så stor publik som möjligt. Skivan är välproducerad och gästerna gör sitt för att öka antalet målgrupper. Kombinera det med Lazees delivery så kan det bara bli hits.

Nackdelen är tyvärr att det bara funkar så länge man inte lyssnar på vad han säger, utan hur han säger det, för ofta är texterna ganska förutsägbara och banala (bl.a. p.g.a. den hyfsat omfattande namedropping som dyker upp i några låtar). Efter första genomlyssningen händer det ibland att jag lyssnar till, men mestadels låter jag bara orden passera förbi.

Skivans höjdpunkter är klubbspåren där det är rakt av hårt tryck och lyckligtvis finns det många såna spår. Gruppen som inte förstår varför Fred Durst plockades in på vocalremixen av Rock Away kommer nog öka för varje person som hör låten.

Det blir ett medelbetyg på Setting Standards, för det är en skiva som har potential att bli en riktig långkörare i högtalarna, men som samtidigt inte känns så minnesvärd. Varken mer eller mindre än en trea med andra ord.

Tidigare publicerat: 080826, Whoa.nu