När Google byter mottot ”Don’t be evil” till ”Let’s make even more cash” och börjar ta betalt, när Blogger går i konkurs eller när Facebook helt enkelt inte tycker det är roligt längre och lägger ner – vad händer då?

Jag har länge fascinerats över hur lättvindigt vi hanterar det vi skapar på nätet: bloggare som verkligen lägger ner hela sin själ i sina texter, men inte sparar dem någon annanstans än på just sitt blogspot- eller wordpress-konto; företag som gör samma sak och förstår inte problemet med att skicka företagsinfo via Facebook eller ha sin hemsida på GeoCities.

Att ha sitt material på andras domäner innebär framför allt två problem:

1. du måste lyda andras regler och godtycke. Om du gör nånting som domänägaren inte gillar riskerar du alltså att bli av med din inarbetade webbplats och allt du publicerat där.
2. du har inte kontrollen över ditt material. Visst, i en uppkopplad värld kan man ju diskutera om begreppet ”kontroll över material” ens är applicerbart, men här avses betydelsen ”bestämma över vad som publiceras och lagras på din hemvist på webben”, d.v.s. vad som ligger uppe där folk vet att du finns.

De två sakerna är naturligtvis inga bekymmer om du bara vill skriva lite för dig själv och dina kompisar, men det kan bli rejäla problem för den som är eller siktar på att bli någorlunda välbekant.

(Var det egentligen en så bra idé ha din digitala konsthall på Fejjan när den blev nedstängd efter att du la upp bilder på ammande kvinnor [död länk 2019]?)

Om oturen skulle vara framme och du är tvungen att flytta till ny webadress blir en sån sak som att bara hitta ditt material nästan omöjligt. Inlänkar och sidhänvisningar till inlägg på dinblogg.wordpress.com kommer ju inte automatiskt styra om sig om du byter till dinblogg.blogger.se, utan för att behålla de hänvisade besökarna måste du kontakta alla som länkat till dig och be dem byta. Varje länk. I varje  inlägg. Du kan skatta dig lycklig om ens dina polare orkar göra det.

Vissa har t.o.m. stundtals sagt att de får sälja ditt material utan att meddela dig [död länk 2019], och du har gått med på det utan att veta det (vem läser egentligen igenom EULA:s och deras uppdateringar? Rättshaverister, that’s who!).

Praktexemplet på osäkerhet är Carl Bildt med sin blogg Alla dessa dagar. Bloggen ligger under WordPress.com, men länkas från UD som en officiell kanal. UD har alltså officiellt material inackorderat hos ett företag som de vare sig har avtal med (bortsett fårn EULA) eller kontroll över och som, när som helst, kan besluta sig för att inte ha politiska bloggar uppe. Det verkar kunna räddas av att Kungliga Biblioteket vill arkivera [död länk 2019] svenskpublicerat material. Men eftersom det enbart gäller sånt som publiceras av ”de etablerade publicisterna” så kommer inte ens de hyfsat framgångsrika självpublicisterna (d.v.s. bloggare o.dyl.) att ha sina grejer skyddade.

För att ha total kontroll skulle man ju behöva ha en egen server ståendes hemma, men näst bäst (och klart mycket enklare) är att hyra in sig hos någon som driver det som affärsverksamhet. Så köp domännamn och hyr serverplats. Ett par hundra om året för att ditt material inte helt plöstligt ska försvinna eller att länkarna till det inte ska sluta fungera kan vara en bra försäkring.

Och se för fan till att ta backupper på grejerna…

Vidare läsning:
Gratis kan bli dyrt (Computer Sweden) – om problemet med att ligga under andras kontroll
Maybe it’s time for personal servers? (Scripting News) – tips på återanvändning